I min utskrift av Sverigedemokraternas invandringspolitiska handlingsprogram är nästan varenda mening understruken med hårda blyertsstreck och marginalerna är fullklottrade med mina kommentarer om partiets problembeskrivning, skillnadsgörande, missbruk av orden solidaritet och mänskliga rättigheter och deras rasism. I marginalerna finns också många stora frågetecken. Jag är djupt besviken över valresultatet och det är med stor frustration jag nu försöker skriva detta inlägg om den invandringspolitik som partiet vill sätta på dagordningen.. 

Ylva Sjölin, styrelseledamot FARR

Homogena kulturer och en föreställd gemenskap

Den nationella identiteten är en viktig utgångspunkt för Sverigedemokraterna. De gör i sitt invandringspolitiska handlingsprogram klart att en alltför stor invandring är ett hot mot ”den svenska identiteten” och ”sammanhållningen i landet”. Partiets främsta mål är därför att ”återupprätta en gemensam nationell identitet” och att stärka ”den svenska kulturen”. Sverigedemokraterna tar för givet att det finns en svensk kultur, att ”svenskar” skulle vara eniga om vad den kulturen i så fall innebär och att vi tidigare har levt i ett kulturellt homogent samhälle, utgångspunkter som starkt kan ifrågasättas. 

     I Sverigedemokraternas analys av kategorin invandrare antas dessa, oavsett klass, kön eller etnicitet, vara socialt konstituerade som en homogen grupp. Olika kulturer framställs inte bara som homogena utan klumpas också ihop till en större homogen »invandrarkultur«, som innefattar allt som inte anses vara svensk kultur. Snarare än att se kulturer som statiska eller homogena framhåller många kulturforskare att kulturer ständigt interagerar och förändras. Någon ”ursprungskultur” eller ”ursprungsidentitet” (begrepp som till och med används av SD) går därför inte att identifiera.

     I Sverigedemokraternas invandringspolitiska handlingsprogram definieras den svenska gemenskapen utifrån historia, traditioner, värderingar, regler, lagar och det svenska språket. Solidaritet och välfärd är två begrepp som används genomgående i programmet för att beskriva det svenska samhället.

     Kopplingen ”en nation – ett folk” blir tydlig när SD skriver att de gör ” tydlig åtskillnad på nationstillhörighet och medborgarskap”. Samtidigt säger de sig ta avstånd från de läror där etnicitet ses som kriterium för nationstillhörighet. Medborgare kan en invandrare med Sverigedemokraternas politik i bästa fall bli efter tio år. Vad krävs då för att ha en ”nationstillhörighet”? För att vara svensk ska man ha en ”helt övervägande svensk identitet” och betraktas som svensk av sig själv och andra svenskar. Att SD skiljer på medborgarskap och nationstillhörighet och samtidigt framhåller att man för att vara svensk, utöver att betraktas som svensk av sig själv och andra, också ska ha en helt övervägande svensk identitet kan svårligen tolkas på något annat sätt än att de själva driver en lära där etnicitet är det avgörande kriteriet för inkludering i den nationella gemenskapen. 

Skillnadsgörande 

Med föreställningen om en nationell gemenskap skapas också ett skillnadstänkande mellan Vi och de Andra. I samma stund som Sverigedemokraterna förutsätter att ”svenskar” är bärare av en viss kultur och vissa värderingar förutsätts ”invandrare” inte dela dessa. Genom sådana antaganden regleras skillnaden mellan ”svenskar” och ”invandrare” samtidigt som svenskheten konstrueras som överordnad. Inte heller i detta avseende anstränger sig SD för att sticka under stolen med att de delar in folk i två grupper. I ett avsnitt om integration skriver de till exempel ”integration innebär att två grupper, i det här faller svenskar och invandrare (…)”. 

      I SD:s invandringspolitiska program står Vi:et för solidariska, fredliga, laglydiga, svenskar med en kristen värdegrund. Vilka traditioner och värderingar ”vi svenskar” delar definieras aldrig i programmet utan framkommer istället mellan raderna som motsatsen till alla de problem som kategorin ”invandrare” står för. Dessa Andra är potentiella terrorister, människosmugglare och kriminella som inte har skyddsskäl utan kommer till Sverige för att parasitera på den svenska välfärden. Mer eller mindre underförstått när SD talar om ”Invandrare” och ”andra kulturer” är att de avser icke-västerländska personer och kulturer. Den samiska och tornedalsfinska befolkningen behöver till exempel enligt programmet inte assimileras utan ska erbjudas statligt stöd för att kunna bevara sitt språk och sina traditioner. 

Rasism

Sverigedemokraternas invandringspolitiska handlingsprogram är rasistiskt. Det spelar knappt någon roll vilken förståelse av begreppet rasism man har; ”kulturrasism”, ”etnotism”, ”främlingsfientlighet” eller rent av ”biologisk rasism”, SD tycks leva upp till de flesta kriterierna. Stefan Jonsson definierar rasistiska samhällssystem utifrån tre kriterier: en rasistisk kunskapsdoktrin om rasmässiga, etniska, moraliska och andra skillnader mellan olika grupper, en tro på gemensamma kollektiva grunddrag i form av ”föreställda gemenskaper” och en diskriminerande praktik (Jonsson 2004:54 ”Rasism och nyrasism i Sverige 1993-2003”). Bäst förklaras kanske SD:s politik i Jonssons modell som ett exempel på kulturalistisk nyrasism där kulturell skillnad utgör grund för kunskapsdoktrinen, nationen/kulturen den ”föreställda gemenskapen” och en restriktiv invandringspolitik och hårda krav för medborgarskap den diskriminerande praktiken. SD vill att alla uppehållstillstånd som utfärdas ska vara tillfälliga. Först efter 10 år kan ett uppehållstillstånd leda till medborgarskap men personen måste också ha uppfört sig klanderfritt, klara olika kunskapstest och underteckna en deklaration om lojalitet mot Sverige. Invandringen av personer från ”kulturellt avlägsna länder” ska begränsas till ett minimum och eventuellt behövs ett ”tillfälligt totalstopp för icke-västlig invandring”. Nyanlända ska på egen hand ta ansvar för att anpassa sig till det svenska samhället, eftersom ”svenskarna har en absolut rätt till att behålla och vidareutveckla sin kultur och identitet i Sverige”. Allt stöd till invandrarföreningar ska slopas och ingen skattefinansierad modersmålsundervisning ska erbjudas. 

Det är nödvändigt att tala om rasism för att kunna förstå detta system av exkludering byggt på etniska skiktningar. 

Vart står vi idag?

Det är intressant att se hur Sverigedemokraterna faller på flera av sina egna argument. Som exempel kan sägas att demokrati, som av många definieras som ett ”svenskt värde”, i SD:s Sverige skulle innebära att personer som har invandrat och är bosatta i Sverige skulle få rösträtt, och därmed makt att påverka samhället de lever i, tidigast efter tio år.  

Det är fruktansvärt upprörande att läsa SD:s invandringspolitiska handlingsprogram. Sorgligt nog är delar av deras politik redan verklighet: asylrätten holkas ur och vägs hela tiden mot ”samhällets intresse av reglerad invandring”, ekonomiska intressen står i fokus för invandringspolitiken i hela EU, transportörsansvar (böter för transportföretag som låter resenärer utan identitetshandlingar resa) är redan infört, Dublinförordningen (som slår fast att asyl ska sökas i det första landet i Schengenområdet man kommer till) tillämpas med största noggrannhet och visumtvång för alla som kommer från länder ”som är baser för terrorism” gör det redan idag omöjligt för personer att ta sig till Sverige på laglig väg för att söka asyl. 

Frågan är hur man kan bemöta Sverigedemokraternas argument på ett konstruktivt sätt när det är uppenbart att det handlar om en så fundamentalt annorlunda syn på människovärde. Att visa vilka antaganden, fördomar och generaliseringar som ligger bakom partiets argument känns knappt meningsfullt. Det som behövs är en betydligt mer omfattande diskussion om vilka värden vi önskar ska ligga till grund för den politik som utformas och vilka skyldigheter vi har genom vår historia, vårt geografiska läge, vår handel och exploatering, vårt politiska deltagande i världens konflikter och våra internationella åtaganden.