Senast uppdaterad 2007-05-15 04:41 2007-05-13 13:02
Under den senaste månaden har FARR fått kännedom om flera fruktansvärda avvisningar av asylsökande till Angola.
Det handlar uteslutande om män. Gemensamt för dem alla är att de inte har blivit trodda i sina asylberättelser, trots att de alla utsatts för förföljelse, våld och tortyr p.g.a. deras politiska engagemang på olika nivåer.
Rättsystemet i Angola är ineffektivt och poliskåren är dåligt utbildad och korrupt. Internationella människorättsorganisationer har reagerat kraftigt mot polisövergrepp i form av mord, tortyr, misshandel och våldtäkt. Förhållandena i fängelserna är svåra. Angola saknar vidare en demokratisk tradition. Landet har genomgått blodiga inbördeskrig inför självständighetskampen och sedan landet blev självständigt 1975. Kriget varade i nästan 30 år. 2002 undertecknades ett fredsavtal. Cabinda-enkalven i norr har en egen befrielserörelse, FLEC, där många av de asylsökande varit aktiva eller haft någon anknytning till.
Migrationsverket anser att Angola är ett säkert land att avvisa folk till, baserad på de uppgifter som verket har om landet.
Nu har det tyvärr visat sig att de som avvisats till Angola råkat mycket illa ut och befinner sig i oerhört svår situation och tvingas hålla sig gömda i Angola.
En man som FARR har kännedom om greps omgående vid ankomsten till Luanda, han sattes i häkte och kläddes av naken och slogs mycket brutalt över hela kroppen. Han kunde till slut muta sig ut med hjälp av överlevnadspengar som han fått med sig från Sverige och lever nu gömd i Angola. Migrationsverket vill inte tro på denna händelse, enligt dem ”vet man ju faktiskt inte om det som påstås verkligen har hänt”. Bevisbördan ligger tung på de våldförda.
Flera av de män FARR har fått rapport om har varit gifta eller sambos till svenska kvinnor med vilka de har gemensamma barn eller till vilkas barn de varit styvpappor. Barnens behov av sina pappor har hävdats i starka intyg från barnavårdande myndigheter. Detta har inte beaktats vid beslutsfattandet av Migrationsverket. Det är ett brott mot FN:s barnkonvention som Sverige har undertecknat och därmed bör följa. Även kvinnorna har enligt intyg behov av sina män för sin fysiska och mentala hälsa, vilket man också vägrat att beakta. Dessa kvinnor är nu helt förstörda och orkar inte arbeta eller ta hand om sina barn. Enligt Migrationsverket ska männen söka anknytning från hemlandet, hur ska de kunna ta sig till svenska ambassaden, när de tvingas leva gömda för att undgå förföljelse?
En man var mycket sjuk redan i Sverige och hade enligt en överläkare stort behov av akutsjukvård och speciell medicinering. Han greps brutalt av svensk polis och sattes i häkte innan han mycket snabbt fördes ut ur landet till Angola. Detta till trots att samme överläkare och frivilligarbetare genom hårt arbete och intyg försökte att stoppa verkställigheten. Mannen fick lämna mutor till polisen i hemlandet för att klara sig utan att häktas. Det var också överlevnadspengar. Nu samlar några personer som följt hans ärende och inte släpper det pengar till mat och medicin åt honom. Hans stödpersoner i Sverige kämpar för att han ska klara sig.
Detta är synnerligen allvarliga tecken på en hårdnande asylpolitik, där man inte tar människors berättelser på allvar, där man inte tar hänsyn till mänskliga rättigheter och splittrar familjer, där man inte följer barnkonventionen och där man inte respekterar tortyrkonventionen. Enskilda människor lider på ett sätt som är helt ovärdigt ett samhälle som ska kallas demokratiskt. Om detta får FARR dagligen rapport.
Ingeborg Sevastik,
Vice ordf. FARR
