Jag har vandrat genom denna värld som illegal

Artikeln publicerades första gången i SvT Debatt 13-08-16

Efter 34 dagar till fots genom Sverige når Asylstafetten i dag Stockholm. Innan jag kom som flykting till Sverige har jag levt utan papper i Iran, Grekland, Österrike och Serbien. Det finns ingen plats i den här världen där jag kan vara legal – jag är dömd till undermänsklighet av Dublinförordningen. Det här är min historia, skriver Ahmad Mohammadi.

  


En gång då jag och en kompis till mig badade
 tillsammans, sjönk jag. Under vattnet såg jag helt plötsligt alla synder jag hade begått. Jag såg framför mig alla människor jag hade sårat, alla smärtor jag hade orsakat, som i en film. Jag dog inte. Jag togs upp av min vän som var bättre på att simma. Sedan den dagen har jag bestämt mig för att inte begå några synder, för att vara god mot alla människor.

En gång då jag levde i Teheran hade jag och mina vänner som var papperslösa inga pengar för att köpa mat. Vi hittade gammalt bröd. Vi satt och åt brödet tillsammans. En kamrat frågade oss om vad vi åt och vi svarade att det var en afghansk specialitet som heter Talkhu. Han smakade på brödet. Det smakar bittert, sa han. Vi skrattade åt honom.

En gång då jag var i Grekland där jag levde som papperslös jobbade jag med en ideell afghansk förening. Vi samlade mat för människor som inte hade någon mat att äta. Vi begravde människor som inte hade några människor som kunde begrava dem, som hade dött, på vägen mot en osäker framtid, blivit skeppsbrutna i det egeiska havet, och kommit fram till Europa som livslösa kroppar.

En gång då jag blev deporterad till Serbien fängslades jag i Etlerfängelset. Vi satt i små celler, i varje cell fanns 18 personer. Hungern och smärtan förblev mina ständiga följeslagare. Och när mina njurstenar tvingade mig att skrika av smärta låstes jag in med mina smärtor ensam i en isoleringscell i 18 dagar. Dessa 18 dagar var de värsta dagarna i mitt liv.

En gång då jag var i Österrike sattes jag i en läger för de flyktingar som var dömda till undermänsklighet av Dublinförordningen. Vi var 2300 personer. Vi bodde mellan 8 till 12 personer i åtta kvadratmeter stora rum. Vi fick skålar av gröt och bönor som mestadels bestod av vatten, så till den grad att det inte gick att äta den med sked. Det fanns kyrkor utanför lägret som erbjöd mat till oss. Men vi tilläts inte lämna lägret. Under månaden jag var där var hungern och smärtan mina ständiga följeslagare.

En gång då jag satt i ett svenskt boende för ensamkommande flyktingbarn talade jag om för personalen att jag var sjuk och behövde akut vård. En läkare tittade på mig. Men eftersom mitt fingeravtryck som jag hade lämnat i Österrike dök upp i dataregistret förvägrades jag all vård och förflyttades till ett flyktingläger. Personalen hotade att de skulle göra livet surt för mig om jag fortsatte klaga. De tog ifrån mig jojo-kortet som jag kunde resa med tåg och buss med. Jag brukade gå hela vägen till Malmö varje dag. Jag kände mig totalt negligerad.

Och en gång då jag gick tillbaka till flyktinglägret klockan 6 på morgonen, skrek jag av smärta. Jag var ute utan någon jacka som kunde skydda mig från den svenska morgonkylan. En man hörde mitt skrik. Han ringde ambulansen.

Alla gånger har jag gått runt i denna värld illegal. Jag såg visionen under vattnet illegal. Jag irrade runt i de serbiska och makedoniska skogarna som illegal. Jag jobbade i Iran utan att få betalt illegal. Det finns ingen plats i den här världen där jag kan vara legal. Ingen plats i den här världen där jag kan vara god mot alla människor, ha ett meningsfullt liv utan att riskera att hamna i fängelse och deporteras till länder där jag också är illegal.