Den nya pakten

The new Asylum and Migration Pact

EU:s stater enades aldrig om ett nytt Common European Asylum System (CEAS) 2018. Största hindret var att flera länder sade nej till att asylsökande skulle fördelas mellan länderna, vilket bland annat Grekland, Italien, Spanien, Cypern och Malta kräver. Efter det har vi haft EU-val till parlamentet, EU har fått en ny ordförande och en ny kommission tillsattes under hösten 2019.

Svenska tidigare arbetsmarknadsministern Ylva Johansson blev kommissionär för asyl- och migrationsområdet tillsammans med grekiska Margaritis Schinas. De har sagt att de vill göra saker annorlunda och vill få igenom överenskommelser på asylområdet snabbare än processen med förra kommissionens CEAS-förslag 2016. Hur det ska gå till har inte förklarats; de kan ju inte bortse från parlamentet och unionens beslutsordning. Men nu pratas det i alla fall inte om nya CEAS längre utan om The new Asylum and Migration Pact - den nya asyl- och migrationspakten.

 

Efter landstigningsplattformarna

2018 diskuterades landstigningsplattformar och mottagningsläger för asylsökande utanför EU:s gränser – vilket länderna på andra sidan Medelhavet inte var intresserade av. Sedan kom kommissionens förslag till omarbetat Återtagande/återvändandedirektiv och över huvud taget har asyl- och migrationsdiskussionerna inom EU mest fokuserat återvändande och förstärkningen av EU:s yttre gränser, framför allt mot Turkiet. Mycket resurser och pengar har lagts på det, Frontex har till exempel fått mer resurser och fler gränsbevakare.

Förhandlingar med transitstater ska hindra flyktingar och oinbjudna migranter att passera bland annat genom att tidigare öppna gränser stängs. Niger är ett sådant land. Trenden är att hindra flyktingar för att komma in i EU och att de som har kommit in ska skickas tillbaka, bland annat genom att ogiltigförklara deras asylansökningar. Länderna verkar paniskt rädda för att nya flöden av människor på flykt ska nå EU-länderna. Däremot vill många länder ha tillfälligt anställda migranter som arbetskraft.

Kontroll och förfarande vid de yttre gränserna har diskuterats mycket. Det finns starka förslag inom EU att första mottagningsläger för asylsökande ska läggas intill unionens yttre gränser. Lägren på de grekiska öarna är groteska, ovärdiga exempel på just detta. Trenden är också att länderna listar säkra hemländer och säkra transitländer och att mångas asylprocesser kommer förklaras ogiltiga i snabbprocesser när hemlandet eller transitlandet anses säkert.

EU vill ha avtal med transitländer i stil med EU-Turkietavtalet från 2016. Det avtalet har visserligen inte lett till att särskilt många syrier har skickats tillbaka till Turkiet. Den grekiska lag som hindrade det har den nuvarande konservativa regeringen undanröjt. Kanske går Grekland i täten för vad vi kan vänta oss. Inför en lagskärpning våren 2020 föreslog till exempel den grekiska regeringen att en person som vill söka asyl i Grekland får inte göra det om hen vistats i Turkiet i mer än två månader utan att ha blivit förföljd. Förslaget drogs tillbaka men regeringen fick igenom en rad andra asylrättsliga försämringar.

Ett resultat av Greklands nya lag är att migrationsministern stolt uttalade att så fort Coronapandemin tillåter kommer nu 11 000 asylsökande skickas ut från Grekland. En annan del av lagen drabbar flyktingar med uppehållstillstånd. En månad efter tillståndet ska de klara sig själva, de vräks och förlorar månadsbidraget. Därför har bland annat Aten nu återgått till en situation som fanns 2010-2014 med överfyllda lägenheter och många hemlösa på gator, i parker och på undanskymda platser. I snabb takt utfärdas resehandlingar till flyktingar med uppehållstillstånd. Men i andra EU-länder får de bara stanna tre månader och de får inte arbetstillstånd.

 

Pakten

Förslaget skulle ha presenterats under vårvintern 2020 men Coronapandemin satte stopp. Sedan talade det om juni men nu ska det bli efter att EU har blivit klar med de interna budgetförhandlingarna. Att inte alla medlemsstater vill ta emot eller omfördela asylsökande är fortfarande en knäckfråga och det har talats om att länder som inte vill ska kunna köpa sig fria. Många länder tycker så.

 

ECRE:s förslag

ECRE – European Council for Refugees and Exiles (där FARR är medlem) – har upprepat många gånger att kommissionen och unionen nu har möjlighet att göra något bra eller något dåligt. ECRE menar att man inte ska hasta på utan låta förslag bli diskuterade grundligt. ECRE:s förslag är att behålla nuvarande lagar och regler i Asylprocedursdirektivet, Kvalifikationsdirektivet – som Sverige kallar Skyddsgrundsdirektivet – och Mottagandedirektivet men förbättra det som är dåligt och använda kraft till att implementera reglerna bättre i de enskilda staterna.

Mottagandet bör förbättras, ansökningsförfarande underlättas och det ska inte vara ett lotteri att söka asyl. Dublinförordningen i sin nuvarande form – Dublin III – bör däremot göras om, enligt ECRE. Första landsystemet är fel tänkt och ska bort. Den diskretionära klausulen (artikel 17 som tillåter länderna att avstå från Dublinöverföring) ska användas mycket mer och på ett humanitärt och rättvisebaserat sätt. Familjeåterförening ska prioriteras. Förfrågningar om Dublinöverföringar ska begränsas och speciellt när de inte kommer lyckas, när människor kommer att hamna  i limbo och när det binder upp juridiska resurser (återkommande framfört i ECRE:s veckobrev).    

Det är väl inte troligt att den nya pakten blir som ECRE föreslår. Det värsta scenariot är att pakten blir ett instrument för något som ska ske vid unionens yttre gränser och att det samlar ihop de värsta delarna av CEAS-förslagets Asylprocedursförordning och Dublin IV samt kommissionens förslag till omarbetat Återvändar/återtagandedirektivet.

 

Underhandsdiskussioner

För att ge bränsle till spekulationer: Tyskland, Frankrike, Italien och Spanien skrev i våras till kommissionen och Grekland, Cypern, Spanien, Italien och Malta till andra medlemsländer om behovet av tvingande omflyttningar av asylsökande och mer kontroller mot andragångsflyttning. Gränskontroller av typen som fanns före Schengen bör bara vara en sista utväg, menade de. Samarbete med länder utanför EU diskuteras också, se exempelvis den EU-fokuserade webbtidningen Politico samt nyhetsbyrån Statewatch' "observatory" för flyktingfrågor eller allmänna nyhetstjänst.

Tyskland och Frankrike vill ha tvingande gränsprocedurer (border instrument) vid unionens yttre gränser som en del av pakten i utbyte mot viss solidarisk överflyttning. (Obs att när det talas om solidaritet handlar det om solidaritet mellan medlemsstaterna, inte solidaritet med dem som flyr.) Det betyder förmodligen att det alltid är här man ska söka asyl i EU. (Hur blir det då med flygplatser och hamnar långt från yttre unionsgränser?) Tyskland sägs stödja total omarbetning av Dublin III.

Vad ett Dublin IV och pakten kommer innebära för första EU-land och hur det ska bli med snabbprocesser och med asylrätten när ansökningar förklaras ogrundade på grund av att personen kommer från säkert land och säkert transitland lär vi får se. Ska flyktingar kunna straffas för en rad förseelser som i CEAS-paketet? Kanske blir nu Sverige det land som går i täten för en allmänt inhuman hållning – till exempel bara tillfälliga och jämförelsevis kortvariga uppehållstillstånd, familjeåterförening baserad på försörjningskrav, preskribering efter först tio år och fotboja eller förvar av dem som får avslag på sina ansökningar etc.

De nordiska länderna sägs vilja ha kvar nuvarande system inklusive nuvarande Dublin och kan tänka sig en del så kallade solidariska överföringar från yttre gränsländerna.

Under mötet på videolänk som ECRE:s arbetsgrupp för CEAS höll den 14 maj informerades vi om att EU-stater, som inte kommer acceptera tvingande omflyttning av asylsökande, blir fler. Staterna måste hitta ett sätt att kompromissa. Inom EU-parlamentet har diskussioner rört återtagande, skydd för sårbara, hur EU-Turkiet-avtalet kan kopieras på ett bra sätt till andra länder, samarbete med tredje land, gränsprocedurer, solidaritet mellan EU-länder och förslag enligt CEAS Dublin IV.

FARR och andra organisationer i EU:s medlemsstater ser med oro på pakten och vad den kan komma att innebära för en human asylpolitik.